Skogen vi ärver och Hamiltonstövare på ripsmatta

När man som jag växt upp i en värmländsk glesbygd nära den norska gränsen i ett område som till allra största delen består av gran- och tallskog är det svårt, eller jag skulle hellre säga, omöjligt att inte bli påverkad av den samma. Min far visade vägen in i jakten och min morbror öppnade dörren till skogsbruket som en av traktens sista professionella hästkörare han var. Jag var inte tillräckligt gammal för att på riktigt få känna hur hårt detta arbete egentligen var. Han började köra med häst i skogen när han var tolv år och trots en utomordentlig teknik när det gällde att hantera timret var hans kropp ordentligt nedsliten långt innan uppnådd pensionsålder. Men, jag kan ännu förnimma den känsla av total frihet att stoppa hösäcken, spänna för kälken och trava i väg med Svarten, en maklig, men stark Nordsvensk från Gunnarskog.

Idag äger jag den lilla skogsegendomen som hörde till mitt föräldrahem och dit åker jag ofta för att uppleva skog. Även om jag sedan några år, vid sidan av att vara spelman, arbetar med skogsvård på uppdrag är det en speciell känsla att få sätta foten på den mark som tidigare generationer i familjen ägt.

Det är dit jag oftast åker med min Hamiltonstövare Asko för att jaga hare också det ett arv från skogen. Ett immateriellt kulturarv som tyvärr håller på att försvinna. Nya generationer förvaltar jakttraditionen på ett sätt som kanske är mer anpassat till samtiden. Jag tänker på rovdjursproblematiken som är en av de största anledningarna till att allt färre ungdomar intresserar sig för småviltjakt med lösspringande hund.

Rovdjur var också anledningen till att jag kring 1990 slutade med att jaga med stövare men tänkte för ett par år sedan att – nej! – inga gråben ska hindra mig från att utöva det jag växte upp med och som då var en naturlig och självklar del av min tillvaro. Jag hoppas innerligt att både jag och Asko får många jaktdagar tillsammans fram över.