Liska – en harpiska!

Min första stövare var en oregistrerad Schillerhane som hette Stoj. Modern var en utomordentlig harhund och det var det även tänkt att Stoj skulle bli. Detta var i mitten av 1970-talet och lokalt fanns det vid tidpunkten för injagning av min första stövare dåligt med hare. Däremot fanns det gott om räv och vid sidan av ett stort intresse för rådjur och älg blev det så småningom räven som blev Stojs specialitet.

Hans bästa egenskap som jakthund var hans enorma skall som hördes långt. Han hade ett ”äkta dubbelskall” som mina äldre förebilder sa. Kännetecknande för detta skall var en flertonighet där skallet inleddes med en mörk klangfull ton som gled över i en hög och ljus klangfull ton. Han hade oftast ett tätt skall och detta i kombination med en spårnograndhet torde vara förklaringen till att räven sällan gick i gryt utan kunde under drevet ofta bukta förbi gryt flera gånger. Eftersom jag alltid jagade ensam med Stoj lärde jag mig snabbt vikten av att vid drevjakt på räv vara ytterst försiktig och därför så smög jag mig sakta i pass oftast vid kända gryt och flera av rävarna som jag sköt för Stoj var troligtvis på väg in när det small.

När det gällde nattslagen på räv så kunde han ta, enligt min bedömning gamla slag och ganska omgående efter han fått slagen så började han väcka och ibland kunde det dröja en timme och mer innan det förlösande upptaget kom. När han väckte så var skallklangen i ett entonigt mellanläge och det var lätt att förstå när han reste räven. Då blev det en fin musik som klingade ljuvt i en spelmans öron.

Den goda tillgången av räv i mitten av 1970-talet resulterade i en rävskabb som decimerade, eller i stort sett utrotade räven på mina jaktmarker i den västra delen av Värmland. Detta resulterade i att harstammen växte sig stark och det var detta som gjorde att min andra stövare blev en specialiserad harhund. Varför det blev hamilton har nog sin förklaring i att jag helt enkelt kom i kontakt med stövarjägare som jagade med hamiltonstövare. Det var en arbetskamrat på gjuteriet i Charlottenberg där jag arbetade en tid i slutet av 1970-talet. Arbetskamraten hette Per-Olof Pihl och hans stövare var Stejas Jack.

Stejas Jack var vid denna tid två år och ett oskrivet kort. Det var Per-Olofs första hund och att han kom i Per-Olofs ägo var en ren slump i det att en annan arbetskamrat hade köpt hunden men efter att det visat sig att han utvecklat en allergi så blev Per-Olof erbjuden att ta hand om Jack. Det var i detta skede som jag kom i kontakt med Värmlands Stövarklubb och i grannskapet fanns en gammal stövarjägare som hette Hilding Rundin – Brôte-Hilding kallad. Honom kom jag i kontakt med och jag fascinerades över hans stora entusiasm för harjakten och sin hamiltonhane Klarälvdalens Tello. Hilding blev lite av en mentor för mig och när hans Tello fick en parning med en tik som startats en gång på jaktprov med föratapris på hare så var det självklart för mig att beställa valp ur samma parning.

Det blev en tikvalp med namnet Liska och det var hon som skulle bli min harpiska.

Men det var ingen ingen unghundsstjärna som jag hade köpt. Hon visade tidigt ett stort intresse för hare och ett ringa intresse för klövvilt. Eftersom det var gott om hare så sköt jag ganska många harar för henne och kanske detta var förklaringen till att prisdreven var få i början av hennes karriär. En annan förklaring till att det gick trögt i början för Liska kan tillskrivas min egna oerfarenhet som stövarjägare. I min ensamhet fick jag lära mig lösa många av harjaktens gåtor och min läromästare var Liska som med tiden blev en otroligt duktig harhund.

Intresset för både jaktprov och utställning kom först efter att jag tagit en kull på henne. Liska startades fyra gånger med ett förstapris, två andrapris och ett tredjepris på hare. Hon var åtta år första gången hon startade med ett andrapris på hare med Alf Jonsson, från Torsby som domare. Även Liska hade ett dubbelskall av samma typ som min första stövare Stoj. När jag härom dagen letade i gamla flyttkartonger så fann jag skogsprotokollet från det första jaktprovet med Liska. Där har Alf Jonsson kryssat i rutan för ”Utpräglat dubbelskall”. Kanske detta är vad de gamla harjägarna  kallade för ”äkta dubbelskall”!

Innan jag startade Liska så tog jag en valpkull på henne. Detta låter ju märkligt men kanske det var just detta som gjorde att hon från en medelmåtta blev en riktigt bra harhund. Trots sina åtta år så väckte hon med enstaka skall både i slag och på tappt. Detta gjorde hon ända in på elfte året vilket skulle bli hennes sista som jakthund.

Valpkullen, som föddes 1983, bestod av sju valpar som blev riktigt bra harhundar. Två av valparna startades på jaktprov och bägge dessa blev Jaktcampions på Bullareprovet 1987 (tror jag var året). Där min Pila blev tvåa och kullsystern Bia kom trea.

Fadern till Liskas valpkull var legendariska Stejas Jack och jag kommer i nästa avsnitt att skriva mer om Jack och framför allt om JCH Pila som ägdes av min käre far Bertil.